Husköp

Så kom då dagen.

Efter en nervös och pirrig arbetsdag med lite flexuttag på slutet försökte jag snabba mig mot banken och fick först en traktor framför mig och sedan en käring i en röd Nissan Almera som båda drog ner min medelhastighet dramatiskt och ökade på nervositeten. Det är ju typiskt, eller hur?!

Men, efter en stunds dividerande på banken, först med banktjänstemannen (kvinnan) och sedan lite tjat från mäklaren och lite roligt med säljarna så hamnade till slut nycklarna i våra händer.

Det kändes helt magiskt, och väldigt konstigt. Helt plötsligt var vi klara. Solen sken ute, våren låg i luften, och vi stod en aningens handfallna på banken innan vi drog oss mot utgången. Det var färdigt. Klappat och klart. Ofattbart.

Vi körde mot huset, och jag ringde pappa på vägen och han gjorde sig redo att komma med släpet och våra kartonger därpå.

Några hundra meter innan huset gör vägen en svag högersväng, och sedan ser man huset tydligt rakt fram.

Det var här jag såg huset första gången. På väg mot visningen. Och jag visste, när jag kom runt den lilla kröken, att det var huset. Huset som jag skulle tycka om. Huset jag skulle vilja ha. Huset jag skulle vilja att vi köpte.

Och nu, på väg runt kröken får jag syn på det igen. Denna gången med nycklarna hängandes runt halsen.

Ögonen tåras och jag kan knappt tro det är sant. Jag visste det från början.

Det skulle bli vårt!